En liten spindelman i luften

Någon gång i mitten av hösten besökte jag den här familjen. Det var fint, jag lekte mycket med barnen och blev bjuden på middag av mamman som stod vid spisen samtidigt som hon vaggade sin nyfödda på ena armen. Bilderna blev inget vidare så jag återvände någon månad senare för att göra ett nytt försök. Men eftersom vintern hade kommit ifatt mig hade solen tyvärr hunnit gå ner innan kameran var uppe så inte heller den gången blev det någon bild. Men lika mycket lek och kast med barnen som skrattade och skrek så de kiknade i sina spindelmannendräkter. Jag lovade att snart komma tillbaka och när jag sa det så menade jag det verkligen. Snart, om några veckor kommer jag igen och leker. Men projektets hjul spann vidare och plötsligt hade jag åkt två varv till runt sverige, sovit på tjugo olika soffor och befann mig återigen ute på Biskops-Arnö, långt från verkligheten. När jag ser bilderna påminns jag om bilderna som jag har lovat att snart komma tillbaka med. Jag påminns om att jag borde ta någon dag ledigt och åka tillbaka. Men deadlinesen hopar sig och nu är det mesta jag ser i mitt schema deadlines på deadlines. Livet utanför ön får vänta och samvetet får jag försöka trycka undan.

I ett hus vid världens slut

Långt ifrån närmaste by träffar jag två familjer i en liten stuga. De kommer från ett land där temperaturerna inte går att jämföra med den svenska vinterns.
Innan de kom hit visste de ingenting om Sverige, de visste knappt att det fanns.
Huset består av två rum och en toalett som tretton personer samsas om.
Väggarna är tunna och släpper in mycket av vintern utanför.
Stämningen är varm och vänskaplig. Vi dricker kaffe och pratar om livet.
Kvinnorna i familjen visar en stor glädje i att få bjuda på sina traditionella maträtter som de med en smal ekonomi ändå lyckats knåpa ihop av de svenska råvarorna. Jag känner mig dum då de erbjuder mig mat, men förstår snart att besöket betyder mycket för dem och att det vore förolämpning att inte äta. Jag äter. Det smakar gott och jag ser deras glädje i gästvänligheten, men mitt samvete knackar mig i bakhuvudet. Det här är tretton personer som lever på vadå? Vem är jag att komma här och äta av deras mat? vad ska de äta imorgon? När och varifrån kommer det pengar nästa gång? Och framförallt, hur ska de klara sig tills dess?

klippning

Såhär kan det gå när man låter amelie hålla i saxen

en till fin

En fin som jag glömde var att jag var och hälsade på mamma som stolt visade upp en ny fjärillsholk.

tre fina från veckan

Ett fint landskap att titta på när jag körde bil igenom det kyliga norra.

Ett fint barn som jag fick hälsa på hos när jag fotograferade.

En fin Magnus som jag flyttade in hos.

Det har helt enkelt varit en fin vecka, och även om mitt projekt är en visuell katastrof så är det sjukt givande att hålla på med det och jag ska lyckas vända på det så att det blir en stark visuell upplevelse istället. Frågan är bara hur, men det ska nog gå på något sätt. Skärpning på mig kanske.. Har i alla fall fotograferat om flera stycken som inte blev så bra bilder första gången så det knatar på frammåt.

I en annan del av Sverige

Det finns många människor i vår värld som utnyttjar den sits man hamnar i då man tvingas gömma sig. Som ensamstående mamma har man inte många valmöjligheter och man måste lita på dem som erbjuder en hjälp. Detta leder ofta till att man hamnar i en beroendeställning till någon som kan utnyttja en på alla möjliga vis. Utan rätt att vara i landet finns inte möjlighet till den hjälp som svenska medborgare erbjuds och man måste klara sig ur situationer på egen hand. Att gå till polisen är inget alternativ och personerna som utnyttjar de människor som lever gömda kommer därför undan med det.

(personerna på bilden är inte direkt relaterade till texten)

göteborg

min världens finaste syster och världens finaste kusinbarnen.


fint att få leka när projektet står still..

det börjar rulla

nu börjar det rulla på lite granna igen. En och en halv vecka gick utan en enda bild, men nu är jag igång igen och idag drar jag åter norrut.

inget bildflöde

Har inte tryckt på avtryckaren en enda gång på en vecka nu.
Bilen gick sönder i torsdags, så då beslöt jag mig för att satsa på de större städerna istället under tiden. Mitt problem blev då att jag inte hade hunnit lägga så mycket energi på reseach i städerna. Nu efter en vecka uppdelad på tre olika städer börjar jag få lite grepp om saker och ting igen och hitta vägar till nya kontakter, men då måste jag återvända till Bro för att hämta bilen och har inte hunnit fotografera en enda gång. Hur jag ska kunna få ihop det med mina kontakter som är utspridda i hela Sverige, som alla kan på olika tider, veckodagar eller månader, på de här sju veckorna, när jag hela tiden måste återvända till stockholm för bilhämtning, samtal med Pieter och scanning förstår jag inte...
Blir ruinerad av sj, så mycket förstår jag i alla fall.

rebusbilder

och här är jag i mitt nya hem och kontor.

uppgiven morgon

Efter att ha suttit i bilen större delen av dagen, träffat familjer som vädjat till mig om hjälp och varit tvungen att neka dem den eftersom jag inte har någon som helst makt i denna värld att hjälpa dem, lyssnat till deras historier, om sig själva, sina släktingar och sina hem som är bortblåsta, efter det kommer jag hem till ett vandrarhem där jag sätter mig i soffan och möter sverigedemokraternas nya siffror. Tänk om alla människor fick uppleva det jag upplever nu och höra det jag hör nu. Då hade vi inte haft en enda sverigedemokrat. Dessutom hade inte flyktingpolitiken sett ut som den gör nu under den borgliga regeringen heller. För vad människor inte vet är att läget redan ser förjävligt ut. Även de människor som verkligen behöver stanna här för att ens kunna överleva utvisas, eftersom vi i Sverige är så jävla snåla med vårt stjärterum. Det är inte bara sverigedemokraterna som för denna politik framåt, men medierna har fastnat på sverigedemokraternas rasistiska åsikter och glömt berätta om hur det faktiskt redan ser ut, berätta om alla dem som har tydliga stjäl att stanna men inte får det. Och de där jävla partierna är samma skrot och korn allihopa.

Examensarbete KY2009

Här kan ni följa vår klass när vi är ute på vårt examensarbete.
http://jagochmittdjur.se/
Känns skrämmande att vi snart skall ut på egen hand utan att ha ön och varandra att återkomma till mellan plåtningarna.
Just nu hoppas jag mest bara på att någon skall vilja vara med i mitt projekt.
Håll tummarna!



Här är min första bild. Den enda bilden hittills.

Göteborgare

Snubblade över några bilder när jag skulle städa skrivbordet.
Början av sommaren i Göteborg hemma hos Astrid, Ingrid, Jenny och Mia.

Teknikstrul

Teknikstrul som vanligt och en skitviktig plåtning på fredag. kaos!
plåtar just nu testrullar i svartvitt och soppar och scannar på för att få kontroll på mitt skärpeplan. ingenting är skarpt, men tydligen är det ingen ovanlighet för en mamiya645:a. Skärpan ligger bakom, men hur mycket bakom ska jag ta reda på nu. blir att ställa upp saker på rad från kameran och anteckna var jag har ställt skärpan för varje bild, sedan räkna ut en matematisk formel som visar hur mycket fel jag skall ställa in skärpan beroende på hur långt ifrån kameran objektet är, uhh. blir mycket att hålla reda på på fredag, och med tanke på att jag inte har satt skärpan i en enda bild än gissar jag att jag kommer att komma hem från fredagsplåtningen med samma resultat.. sorglit, men troligt. Här är i alla fall min första scannade mamiya bild. Dock med annan anledning till oskärpa än kamerafel.

tack till chalao för en svettig och härlig kväll

att finna lycka i trapphuset

Bildspel

http://vimeo.com/nordensfotoskola
Här hittar man filmer/bildspel av mig och mina klasskompisar.

Lite reklam för oss

Kom på vernissage!

bara närbilder

samma avstånd i alla bilder, kanns inge vidare. samma motiv också, inte heller kul. jaja, en och en halv dag kvar nu i alla fall. kan man hoppas på ett underverk

blod svett och tårar

dagen idag kan som ni ser summeras med blod svett och tårar. svetten kanske inte syns på bilderna, men det känns på lukten i mitt arbetsrum.

pappa i duschen

popps

pappa i en annan vinkel

andra dagen. va med pappa på jobbet. satt och tittade på alla människor som hade ont utan att knäppa ett enda kort. I pauserna blev det några få knäpp. En annan vinkel än den jag hade igår, men tror knappast att det går fram.
ja ja, det är bara till att jobba på så finner jag nog något intressant att berätta. Men garanterat svåraste uppgiften någonsin är det.

dag sex