En liten spindelman i luften

Någon gång i mitten av hösten besökte jag den här familjen. Det var fint, jag lekte mycket med barnen och blev bjuden på middag av mamman som stod vid spisen samtidigt som hon vaggade sin nyfödda på ena armen. Bilderna blev inget vidare så jag återvände någon månad senare för att göra ett nytt försök. Men eftersom vintern hade kommit ifatt mig hade solen tyvärr hunnit gå ner innan kameran var uppe så inte heller den gången blev det någon bild. Men lika mycket lek och kast med barnen som skrattade och skrek så de kiknade i sina spindelmannendräkter. Jag lovade att snart komma tillbaka och när jag sa det så menade jag det verkligen. Snart, om några veckor kommer jag igen och leker. Men projektets hjul spann vidare och plötsligt hade jag åkt två varv till runt sverige, sovit på tjugo olika soffor och befann mig återigen ute på Biskops-Arnö, långt från verkligheten. När jag ser bilderna påminns jag om bilderna som jag har lovat att snart komma tillbaka med. Jag påminns om att jag borde ta någon dag ledigt och åka tillbaka. Men deadlinesen hopar sig och nu är det mesta jag ser i mitt schema deadlines på deadlines. Livet utanför ön får vänta och samvetet får jag försöka trycka undan.

I ett hus vid världens slut

Långt ifrån närmaste by träffar jag två familjer i en liten stuga. De kommer från ett land där temperaturerna inte går att jämföra med den svenska vinterns.
Innan de kom hit visste de ingenting om Sverige, de visste knappt att det fanns.
Huset består av två rum och en toalett som tretton personer samsas om.
Väggarna är tunna och släpper in mycket av vintern utanför.
Stämningen är varm och vänskaplig. Vi dricker kaffe och pratar om livet.
Kvinnorna i familjen visar en stor glädje i att få bjuda på sina traditionella maträtter som de med en smal ekonomi ändå lyckats knåpa ihop av de svenska råvarorna. Jag känner mig dum då de erbjuder mig mat, men förstår snart att besöket betyder mycket för dem och att det vore förolämpning att inte äta. Jag äter. Det smakar gott och jag ser deras glädje i gästvänligheten, men mitt samvete knackar mig i bakhuvudet. Det här är tretton personer som lever på vadå? Vem är jag att komma här och äta av deras mat? vad ska de äta imorgon? När och varifrån kommer det pengar nästa gång? Och framförallt, hur ska de klara sig tills dess?