Amelie lilla! Jag känner "bara" Dig via Nike, men tycker spontant mycket bra om Dig! Jag är inget fotograf. Jag kan inget om teknik. Men jag är en öppen inkännande människa som lever - verkligen lever! - varje dag. Att se bildserien på min älskade förstfödda dotter Nike, har varit DJUPT berörande för mig!!! Jag känner igen vartenda ett av alla hennes ansiktuttryck, och de är många, eftersom Nike är en komplex människa med skiftande sinnesstämningar och uttryck. Ja, det är väl många människor, men Nike är det i kubik! Superintelligent och skärpt fokuserad, som på fotot med täcket uppdraget och en katt i hörnet. Skälmsk som i leendebilden. Skör, skör och så oändligt liten och sårbar som i bilden, där hon gråter och har fingrarna i munnen. Ständigt levande med sin förbannade sjukdom sprungen ur svåra uppväxtförhållanden, som i badrumsbilderna. Blickandes framåt med trygg muminmugg utåt på balkong med trasigt skyddsnät, där det trasiga blir hennes väg ut och vidare. Närheten till de underbara djuren. Bilden på alla sakerna utströdda på sängen är i mitt tycke suverän, då den faktiskt fångar MYCKET av det liv, Nike lever just nu. Ludde, barndomstryggheten, fotot från barndomen på gott och ont, res-Nike med pass, snus-lugnet, pillerkartor för att fixa dagarna, bindan för att hon är till kvinna född, raggsockorna för att hon ständigt är frusen pga sjukdomen. Bilden på knäet och vad hon tillfogade det i förtvivlan och ångest och själväckel. ( ÄLSKADE, FINA, FINA BARNET MITT!!!!) Jag har gråtit, lett, njutit och KÄNT Nikes närvaro, Amelie!!!! Det är nog inget värt i Dina öron, då jag är en fullständig amatör, och jag har ju läst all annan feedback och inser min begränsning, vad gäller återkoppling till Dig!!! Men OM man fångat en människa så på pricken som Du fångat Nike, och jag är hennes mamma och känner henne SÅ VÄL sedan hon låg under mitt hjärta, har man inte lyckats då??? Enligt mitt sett att se, har man nått hela vägen, Amelie!!!! Nike fanns i min tankevärld från det att jag var liten flicka. Jag bestämde mig för att jag skulle döpa min förstfödda till Nike, om jag fick en dotter. Namnet var min första gåva, och Nike ÄR sitt namn, banne mig!!!! Hon är min livstråd. Skälvande, darrande, rebellisk, nytänkande. Jag beundrar min dotter, och hon är ett bollplank i mitt liv. TACK, käraste Amelie, för fotona!!!!! Allt gott till Dig! En höstruskkram från Elisabeth
Amelie lilla! Jag har just försökt få iväg en kommentar till Din blogg, men skändligen misslyckats..... Eller så kanske den dyker upp en annan dag av någon outgrundlig anledning, och då ber jag om överseende för tjat! Jag känner "bara" Dig genom vad Nike berättat om Dig, men tycker spontant om Dig, ska Du veta! Vill gärna träffa Dig en dag! Jag har följt Din bildserie på/om Nike med STORT intresse. Nu är jag ingen fotograf. Ingen konstnär. Jag är en simpel amatör som tittar och känner, när jag tittar. Någon feed-back med substans i, är jag därför oförmögen att ge Dig. Efter att ha läst allas kommentarer, känner jag mig mest underlägsen. ÄNDÅ. Nike är min EVIGHETSDJUPT älskade förstfödda dotter, och jag känner till de flesta av Nikes stämningslägen, ansiktsuttryck etc, när jag tittar på bilderna. Ja, så till den milda grad, att det känns som om hon är här hos mig, när jag tittar!!! "En värld är varje människa" sa Gunnar Ekelöf. Så riktigt. Vad gäller Nike är hon VERKLIGEN ett bevis på detta! Min dotter är så komplex, och detta är menat som den finaste av komplimanger. Hon är stark, trots all rädsla, ångest, svåra bakgrund och ständigt närvarande sjukdom. Hon är modig och rebellisk. Hon är så skör, så skör och liten mellan varven. Bilden på Nike, när hon gråter och har en finger i munnen och sitter vid ett element är SUVERÄN!!!! Man ser hennes sorg, litenhet och samtidigt den svåra erfarenhetsinsikten. Nike är oerhört begåvad, skärpt och fokuserad. Syns i blicken, då hon halvsitter i sängen med täcket uppdraget och en röd katt i hörnet. Hon är skälmsk. Syns på bilden, där hon står i randig tröja med solljus på sig. Hon är märkt av sin sjukdom, som är ständigt, ständigt närvarande. Badrumsbilderna, bilden där hon speglar sig i vardagsrummet, och bilden på det egensargade benet vid knät. ( MIN FINA, FINA FLICKA!!!) Bilden, där allt möjligt ligger utslängt på sängen, är i mitt tycke talande för, hur Nike lever sitt liv just nu. Stor-Nike med res-pass och snus. Trygghetssökande Nike med Ludde och fotot från barndomen på gott och ont. Alla pillerkartor som hjälper henne genom dagarna. Raggsockor och ?vantar mot den frusenhet, som hennes sjukdom för med sig. Bilden, där Nike står på balkongen, är en favorit! Hon står och tittar utåt, framåt. I handen en trygg mumin-mugg. Nätet som är trasigt, går inte att bortse från. MEN det trasiga blir ändå utvägen ut ur, allt som varit. Vidare, vidare. Modet och tillförsikten finns. Trots allt. Jag har gråtir floder, lett och skrattat. ONT i mig har det gjort vid flera foton. Värme har spridits, då den nära och vitala kontakten med hennes katter fångats. Vet Du, jag känner innerligt igen min flicka, min dotter - den unga kvinnan med alla gåvorna. När jag var en liten flicka var min dröm, att en gång få en dotter. Hon skulle namnas Nike. Så när hon föddes för 23,5 år sedan, visste de som kände mig, att NU var Nike här!!! Namnet var min första gåva till henne. Nike ÄR sitt namn!! Segrar verkligen värda att vinna, är de svåraste. Jag beundrar min Nike och älskar henne EVIGHETSDJUPT. Hon är mitt livstrådsbarn. Skälvande, darrande av ledsnad, ilska, kreativitet och glädje. Av liv!!! Hon är ett vitalt bollplank för mig, och jag är 48 år. Jag vill AV HJÄRTAT tacka Dig, Amelie, för att Du så lyhört fotograferat Nike så naket, utan att trampa över anständighetsintegriteten!! Färger, komposition, teknik etc överlämnar jag åt de som sådant behärskar. Men flickan som en gång fanns rakt under mitt hjärta, har Du på pricken fångat enligt mig, hennes mamma! För vad nu min åsikt kan vara värd???!!! ALLT GOTT! En kram från Elisabeth
Åh, så fint så fint! Jag har lite gåshud nu för att jag blev så glad! Detta var det bästa omdöme jag hade kunnat få, och av en innerligt viktigt person dessutom. TACK, stort tack! Stort tack för den underbara flicka du har satt på jorden. En sådan fin själ är det inte lätt att finna och jag är så lycklig att jag för två år sedan utsattes för en mycket märklig intervju. En nästan helt okänd flicka kom hem till mig och ställde märkliga, luriga och en gnutta påflugna frågor med en filmkamera i handen för att göra en film. Filmen visade sig vara helt klockren och rolig och så visade det sig även att denna underliga lilla tösen var och är! Det märkliga mötet ledde till den finaste vänskap!
Amelie lilla!
SvaraRaderaJag känner "bara" Dig via Nike, men tycker spontant mycket bra om Dig!
Jag är inget fotograf. Jag kan inget om teknik.
Men jag är en öppen inkännande människa som lever - verkligen lever! - varje dag.
Att se bildserien på min älskade förstfödda dotter Nike, har varit DJUPT berörande för mig!!!
Jag känner igen vartenda ett av alla hennes ansiktuttryck, och de är många, eftersom Nike är en komplex människa med skiftande sinnesstämningar och uttryck. Ja, det är väl många människor, men Nike är det i kubik!
Superintelligent och skärpt fokuserad, som på fotot med täcket uppdraget och en katt i hörnet.
Skälmsk som i leendebilden.
Skör, skör och så oändligt liten och sårbar som i bilden, där hon gråter och har fingrarna i munnen.
Ständigt levande med sin förbannade sjukdom sprungen ur svåra uppväxtförhållanden, som i badrumsbilderna.
Blickandes framåt med trygg muminmugg utåt på balkong med trasigt skyddsnät, där det trasiga blir hennes väg ut och vidare.
Närheten till de underbara djuren.
Bilden på alla sakerna utströdda på sängen är i mitt tycke suverän, då den faktiskt fångar MYCKET av det liv, Nike lever just nu.
Ludde, barndomstryggheten, fotot från barndomen på gott och ont, res-Nike med pass, snus-lugnet, pillerkartor för att fixa dagarna, bindan för att hon är till kvinna född, raggsockorna för att hon ständigt är frusen pga sjukdomen.
Bilden på knäet och vad hon tillfogade det i förtvivlan och ångest och själväckel.
( ÄLSKADE, FINA, FINA BARNET MITT!!!!)
Jag har gråtit, lett, njutit och KÄNT Nikes närvaro, Amelie!!!!
Det är nog inget värt i Dina öron, då jag är en fullständig amatör, och jag har ju läst all annan feedback och inser min begränsning, vad gäller återkoppling till Dig!!!
Men OM man fångat en människa så på pricken som Du fångat Nike, och jag är hennes mamma och känner henne SÅ VÄL sedan hon låg under mitt hjärta, har man inte lyckats då???
Enligt mitt sett att se, har man nått hela vägen, Amelie!!!!
Nike fanns i min tankevärld från det att jag var liten flicka. Jag bestämde mig för att jag skulle döpa min förstfödda till Nike, om jag fick en dotter. Namnet var min första gåva, och Nike ÄR sitt namn, banne mig!!!!
Hon är min livstråd. Skälvande, darrande, rebellisk, nytänkande.
Jag beundrar min dotter, och hon är ett bollplank i mitt liv.
TACK, käraste Amelie, för fotona!!!!!
Allt gott till Dig!
En höstruskkram från Elisabeth
Amelie lilla!
SvaraRaderaJag har just försökt få iväg en kommentar till Din blogg, men skändligen misslyckats.....
Eller så kanske den dyker upp en annan dag av någon outgrundlig anledning, och då ber jag om överseende för tjat!
Jag känner "bara" Dig genom vad Nike berättat om Dig, men tycker spontant om Dig, ska Du veta! Vill gärna träffa Dig en dag!
Jag har följt Din bildserie på/om Nike med STORT intresse.
Nu är jag ingen fotograf. Ingen konstnär.
Jag är en simpel amatör som tittar och känner, när jag tittar. Någon feed-back med substans i, är jag därför oförmögen att ge Dig.
Efter att ha läst allas kommentarer, känner jag mig mest underlägsen.
ÄNDÅ.
Nike är min EVIGHETSDJUPT älskade förstfödda dotter, och jag känner till de flesta av Nikes stämningslägen, ansiktsuttryck etc, när jag tittar på bilderna.
Ja, så till den milda grad, att det känns som om hon är här hos mig, när jag tittar!!!
"En värld är varje människa" sa Gunnar Ekelöf.
Så riktigt. Vad gäller Nike är hon VERKLIGEN ett bevis på detta!
Min dotter är så komplex, och detta är menat som den finaste av komplimanger.
Hon är stark, trots all rädsla, ångest, svåra bakgrund och ständigt närvarande sjukdom.
Hon är modig och rebellisk.
Hon är så skör, så skör och liten mellan varven.
Bilden på Nike, när hon gråter och har en finger i munnen och sitter vid ett element är SUVERÄN!!!! Man ser hennes sorg, litenhet och samtidigt den svåra erfarenhetsinsikten.
Nike är oerhört begåvad, skärpt och fokuserad.
Syns i blicken, då hon halvsitter i sängen med täcket uppdraget och en röd katt i hörnet.
Hon är skälmsk. Syns på bilden, där hon står i randig tröja med solljus på sig.
Hon är märkt av sin sjukdom, som är ständigt, ständigt närvarande. Badrumsbilderna, bilden där hon speglar sig i vardagsrummet, och bilden på det egensargade benet vid knät.
( MIN FINA, FINA FLICKA!!!)
Bilden, där allt möjligt ligger utslängt på sängen, är i mitt tycke talande för, hur Nike lever sitt liv just nu.
Stor-Nike med res-pass och snus. Trygghetssökande Nike med Ludde och fotot från barndomen på gott och ont. Alla pillerkartor som hjälper henne genom dagarna. Raggsockor och ?vantar mot den frusenhet, som hennes sjukdom för med sig.
Bilden, där Nike står på balkongen, är en favorit! Hon står och tittar utåt, framåt.
I handen en trygg mumin-mugg. Nätet som är trasigt, går inte att bortse från. MEN det trasiga blir ändå utvägen ut ur, allt som varit. Vidare, vidare. Modet och tillförsikten
finns. Trots allt.
Jag har gråtir floder, lett och skrattat.
ONT i mig har det gjort vid flera foton.
Värme har spridits, då den nära och vitala kontakten med hennes katter fångats.
Vet Du, jag känner innerligt igen min flicka, min dotter - den unga kvinnan med alla gåvorna.
När jag var en liten flicka var min dröm, att en gång få en dotter. Hon skulle namnas Nike.
Så när hon föddes för 23,5 år sedan, visste de som kände mig, att NU var Nike här!!!
Namnet var min första gåva till henne.
Nike ÄR sitt namn!!
Segrar verkligen värda att vinna, är de svåraste.
Jag beundrar min Nike och älskar henne EVIGHETSDJUPT. Hon är mitt livstrådsbarn.
Skälvande, darrande av ledsnad, ilska, kreativitet och glädje. Av liv!!!
Hon är ett vitalt bollplank för mig, och jag är 48 år.
Jag vill AV HJÄRTAT tacka Dig, Amelie, för att Du så lyhört fotograferat Nike så naket, utan att trampa över anständighetsintegriteten!!
Färger, komposition, teknik etc överlämnar jag åt de som sådant behärskar.
Men flickan som en gång fanns rakt under mitt hjärta, har Du på pricken fångat enligt mig, hennes mamma!
För vad nu min åsikt kan vara värd???!!!
ALLT GOTT!
En kram från Elisabeth
Åh, så fint så fint! Jag har lite gåshud nu för att jag blev så glad! Detta var det bästa omdöme jag hade kunnat få, och av en innerligt viktigt person dessutom.
SvaraRaderaTACK, stort tack!
Stort tack för den underbara flicka du har satt på jorden. En sådan fin själ är det inte lätt att finna och jag är så lycklig att jag för två år sedan utsattes för en mycket märklig intervju. En nästan helt okänd flicka kom hem till mig och ställde märkliga, luriga och en gnutta påflugna frågor med en filmkamera i handen för att göra en film. Filmen visade sig vara helt klockren och rolig och så visade det sig även att denna underliga lilla tösen var och är! Det märkliga mötet ledde till den finaste vänskap!