Exkursion saltfälla

Förra veckan skickades jag ut på uppdrag. Jag skulle leta efter något som jag inte visste vad, någonstans jag inte visste var. Det var en upptäcksfärd med min käre resekamrat volvon. Första stoppet var första bron över till Kungälv. Den var lätt, och jag kunde köra i princip nästan hela vägen fram till en parkering där jag hade sikt på bron. Nästa stopp var lite knivigare, då skulle jag fotografera järnvägsbron. Det finns inga bilvägar som går fram till den på Hissingensidan insåg jag och fick ställa min bil på någons tomt med en liten lapp om vad mitt ärende gällde och ett förlåt för att jag upptog plats på tomten, sen fick jag klättra upp över hala klippor som jag anade tillhörde en trädgård de med.  Till slut kom jag upp på en höjd varifrån jag fick utsikt mot bron och var tacksam över att ha med mig 70-200 ut. Därefter blev det ännu knivigare, det var då jag skulle fånga något på bild som jag inte visste vad det var. Det skulle vara en saltfälla och jag hade korrdinaterna, men inga vägar fans ens i närheten. Jag körde runt på småvägar, hamnade på en stig i en skog utan utsikt någonstans. Jag lämnade bilen, och klättrade till fots vidare. Ingen utsikt hade jag någonstans och inte en skymt av vatten, men jag skulle befinna mig på nästan rätt koordinater. Jag insåg att jag var i någon slags kohage ute i skogen när jag hörde råmande bakom buskarna. Till slut, när tiden innan nästa jobb började knipa ringde jag chefen för att redogöra för mitt vilsekörande och för att möjligen få ett direktiv om hur jag skulle kunna ta mig ner till saltfällan. Men eftersom jag hade ett färjeläge kvar att fotografera innan nästa jobb rådde han mig till att lägga ner expeditionen. Jag körde vidare och insåg att detta faktiskt var att misslyckas helt med ett jobb. Jag mindes ett samtal med min käre vän IDK där vi pratade om att det ju alltid går, det blir alltid bilder och man misslyckas aldrig helt med ett jobb även om det känns omöjligt ibland innan man ska ut. Man känner prestationsångesten, men det går alltid. Nu insåg jag att det faktiskt inte gick. Jag hade inte klarat det. Men jag körde vidare och fotade färjeläget på vägen tillbaka och när jobbet gick i tidningen hade någon annan (troligen Wissing) ändå räddat jobbet genom att ta in en bild på saltfällan som jag tror att de som jobbar med den hade tagit. Så jobbet blev då räddat ändå!