Långt ifrån närmaste by träffar jag två familjer i en liten stuga. De kommer från ett land där temperaturerna inte går att jämföra med den svenska vinterns.
Innan de kom hit visste de ingenting om Sverige, de visste knappt att det fanns.
Huset består av två rum och en toalett som tretton personer samsas om.
Väggarna är tunna och släpper in mycket av vintern utanför.
Stämningen är varm och vänskaplig. Vi dricker kaffe och pratar om livet.
Kvinnorna i familjen visar en stor glädje i att få bjuda på sina traditionella maträtter som de med en smal ekonomi ändå lyckats knåpa ihop av de svenska råvarorna. Jag känner mig dum då de erbjuder mig mat, men förstår snart att besöket betyder mycket för dem och att det vore förolämpning att inte äta. Jag äter. Det smakar gott och jag ser deras glädje i gästvänligheten, men mitt samvete knackar mig i bakhuvudet. Det här är tretton personer som lever på vadå? Vem är jag att komma här och äta av deras mat? vad ska de äta imorgon? När och varifrån kommer det pengar nästa gång? Och framförallt, hur ska de klara sig tills dess?
vackert... du är en väldigt speciela kvinna, Amelie.
SvaraRadera